Nu är det sommar nu är det sol nu är det blitzkrieg i magen

Och jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att jag har en skämslåt som gör mig skitglad och att folk borde tvätta sig mer när det är varmt. Annars också.



Det är btw inte för inte de engelsktalande skämtsamt kallar artichoke för fartichoke (härmed inte sagt att jag på något sätt existensberättigar sån buskishumor). Aldrig mer! Hör ni det? Jag skulle lätt kunna ordna en säng på Sös BB ikväll och jag skulle nog bannemej kunna sväva dit. Som en egen zeppelinare.

Til hamingju

Idag är det islands nationaldag. Islänningar är rätt noga med det där. Inte jag. Jag hade dock kunnat komma på tusen bättre sätt att fira än att en jävla fågel bajsar mig i huvudet precis när jag gått hemifrån på morgonen. Inte nog med att jag hade vitt bajs på händerna, jag hade ingen aning om hur fan jag såg ut på huvudet. Det verkar nog normalt att stå på trottoaren och ta kort sin egen hjässa. Speglar är för töntar, men spritvåtservetter... de är för mig. Tacka gurra för det.

Omtankehyckleri

Som kanske framgått tidigare hyser jag ett visst kärlekshat till facebook. Sidan i sig har jag inget emot, det är snarare vad den drar fram hos folk. Jag har blockat uppdateringar från mer än en människa som bara skriver om sina barn och deras vardag i sina syndigt tråkiga statusar. Såna får mig till och med att inte vilja statusuppdatera om ifall att jag nånsin skulle framstå som lika ointressant som jag tycker att de är.

Facebook kan få mig att fullkomligt avsky människor jag antingen gillar eller inte bryr mig nämnvärt om (de där som skickar kompisförfrågningar för att man sågs en gång på den där festen den där gången och man låtsas att man förstår vilka de är för att allt annat känns taskigt (som man kanske lite i smyg tagit bort vid senaste rensningen)). För det mesta är det faktiskt folk jag bryr mig om som jag ogillar virtuellt, de andra skiter jag ju egentligen i. Nu är det i alla fall såhär; Jag tänker ge er en visdom som jag å så hårt hoppas att ni anammar (om ni skulle känna er träffade, jag hoppas inte det).

Jag kräks lite i munnen varje gång nån har en sån där jävla skitstatus om att vi ska tänka på de som har, har haft eller känner nån som känner nån som känner nån som kanske möjligtvis haft cancer. Eller en avlägsen släkting till nån för den delen. Uppmaningen om att man ska lägga upp den där statusen gör mig sugen på att klättra upp i ett klocktorn. Jag har inte haft cancer, jag vet, jag har ingen talan... men DET HAR FAN INTE NI HELLER!! För guds skull! Låt människor som har, har haft, kan stava till eller känner nån få vara ifred!!! Jag har gjort en vetenskaplig undersökning om det här och vet med säkerhet, validitet, reliabilitet och accceptabla chitvåresultat att: NEJ, ni framstår inte som omtänksamma finisar när ni gör det här, ni grottar! Ingen behöver er hycklaromtanke för att för alltid vara medvetna om att de haft cancer, de minns så bra ändå.

Tänk er ner på våran lyckligt lottade nivå: Hur fett hade det känts om nån via töntiga statusar påminde en om den där pinsamma könisen man hade när man fortfarande tyckte att engångsligg var festliga?

Om du känner någon som nån gång har kämpat mot klamydia, haft trichomonaskatarr, övervunnit könsherpes eller fortfarande har kondylom; Lägg upp det här i din status så du är säker på att du aldrig ska få glömma det. Jag gör det för jag är så jävla god. Tihi. Jättegod.

Brottsprevention när den är som bäst

"Är soffan farlig?

– Den har skymt sikten för butiker, gående och annan trafik. Utifrån detta har vi gjort en bedömning om att den är farlig, säger hon."

Det där är verkligen ett problem. Lite som hus. De är jätteivägen. Ofta.