Eureka

Jag har tidigare spytt galla över applelurar. Jag måste nog dock krypa till korset och erkänna att jag gjorde detta lite utan belägg. Jag hatar dem, det kan jag inte förneka men mitt tidigare hat bestod av att jag helst slipper vara passiv lyssnare på andras absolute summerhits för att lurarna läcker. Nu ska jag vara storsint och erkänna en sak: Jag har en iPod, det står jag för, men lurarna som ingick låg kvar i lådan tills häromdagen när jag skulle gå och träna och tänkte att: Aha! De här kan man svettas sönder istället för mina bra lurar!

Nu hatar jag dem ännu mer. Jag förstår var all läckande musik kommer ifrån. Det var lite som en uppenbarelse. Som Newton och äpplet, eller Archimedes och hans bad. Kanske snarare Archimedes faktiskt för liksom hans upptäckt om vatten upptäckte jag att den mängd musik som läcker ut måste tas av musiken inalles. Ergo: Jag hörde mig själv andas, jag hörde träningsgrannen andas, jag hörde allt utom musik. Om du däremot skulle fråga nån av mina medsvettare den dagen så kommer de bergis säga: Hon med iPodlurarna och den dåliga musiksmaken?

Jag börjar förresten sänka min iPhonegard lite och erkänner att jag också vill ta en massa roliga zombiebilder och fotoautomatsremsor (även om min mobilkamera faktiskt tar fantastiska bilder, om än helt fyrkantiga). Vad som dock avgör är att man om man lägger en massa pengar på en iPhone får just... tada! iPhonelurar. Att det dessutom inte går att byta ut själva hörlurarna men ha kvar mikrofonen är ännu festligare. Hela grejen med handsfree liksom fallerar. Att ha ordentliga hörlurar innebär att man likförbannat får hålla upp telefonen som en walkie-talkie för att kunna prata. Hands-free?