Ansiktsbok

Okej. Jag föll till föga. Jag återöppnade mitt konto på facebook. Jag är inte stolt över det men vad fan; Det är höst, det regnar, jag är inte särskilt social, mitt jobb är extremt asocialt just nu och det händer ganska lite.

Jag kommer genast på varför jag slutade hänga där. Jag är i den åldern när de jämnåriga bekanta bygger bo, avger löften inför en högre makt och som pricken över i skaffar avkommor. På förstasidan när man får en newsfeed är det bara en miljard bilder på bäbisar och folks kommentarer till dessa bilder. Folk bor i hus, klipper gräs, pratar bäbisbajs, har vuxenfester med motorbåtar och slåss om att bräcka varann i vuxenolympiaden.

Inget ont om dessa människor, jag fattar, det har varit så sen tidernas begynnelse även om förutsättningarna naturligtvis utvecklats. Motorbåtar var inte så stora runt juran, men utöver det så är väl det här förutsättningarna för människans vidare existens. Jag förstår bara inte grejen. Uppenbarligen ligger ju felet hos mig eftersom gemene bajs har hela det här paketet som mål i livet. Jag vill inte ha barn, jag vill inte bo i villa, jag vill inte klippa gräs, jag vill inte hänga i mammagrupper, jag vill inte ha barnkalas inplanerade var och varannan helg, jag vill inte ha parmiddagar. Jag nöjer mig med att vara ömsesidigt kär, ligga lite, bo trångt på söder, hänga med kompisar, ha total makt över min fritid och då och då fastna för en ny tv-serie att attackkolla på.

Kära Bullen. Är det fel på mig?