The story of my life

Alla som känner mig vet att jag hyser ett gigantiskt agg mot Telenor och ett nästan lika gigantiskt för Nokia. För att få rätsida på mina aggressioner bytte jag i april till Tele2 och en Ericssontelefon. Jag har inte ångrat mig en sekund, förrän nu. Jag börjar i och för sig misstänka att det kanske inte just hänger på Nokia eller Ericsson utan nån jävla jinx jag dragit på mig när det kommer till just mobiltelefoner. Jag vet inte vad jag har gjort, men jag förtjänar det säkert.
I ett drygt halvår har jag varit supernöjd med min w890i. Jag har totalt ignorerat att den ibland dör när jag raderar bilder och att kameraknappen inte funkar som genväg. Sant rör mig inte i ryggen. När sms-signalen slutade funka häromdagen var jag fortfarande rätt likgiltig, högtalaren funkade ju i alla fall. När jag imorse försov mig för att alarmet hade slutat låta blev jag en aning berörd faktiskt. Trots att jag oftast vaknar nån minut innan klockan ringer litar jag inte riktigt på min inre klocka så mycket att jag tror mig kunna vakna av den kl 06.43 varje dag. Uppdatering var utesluten, den gick inte att hämta (Enda alternativet till det var OK. Varför? Jag vill fan inte alls trycka OK på det, jag vill trycka på knappen där det står; Det skiter jag i, fixa det bara för i helvete!). Jag insåg att det börjar bli dags att göra något åt det här. Alltså gick jag och köpte mig en analog väckarklocka, en sån där med batteri. Det var ungefär då jag insåg att telefonen inte ens låter när det ringer längre. Jag antar att jag inte har nåt val längre.
Nu ångrar jag lite bittert att jag köpte min telefon på tele2.se. Jag vill ha en fysisk affär att gå till (inte en Telenoraffär, hellre dör jag). Jag vill inte behöva en skrivare för att skriva ut ett jävla servicepapper och sen behöva posta telefonen. Jag vill ha lånetelefon. Helst skulle jag vilja att det kom hem en telefongubbe till mig och lagade den på plats, lite som tv-pejling.