Ett liv är ett liv är ett liv är ett liv eller?

Jag har nämnt det tidigare men det tål att sägas igen: Mina bästa tv-program är utan tvekan Djurpolisen i Phoenix/Houston/Miami.
Det hela går ut på att oerhört fina och goda människor tack vare andra fina människors donationer har möjlighet att på heltid åka ut och rädda djur i nöd. Uppenbarligen finns det ett behov av djurpolis i det stora landet i väster som kanske inte går att jämföra med svenska förhållanden. Här verkar det som att Kattstallen och matindustrin klarar av att hålla någorlunda koll på djurens väl och det hör inte till vanligheterna att man har två svältande hästar med inväxta grimmor i en träddunge i hörnet av sin trailerparktäppa. Några crazy cat ladies finns det säkert men vi verkar ändå vara ganska lyckligt förskonade. Jo, det fanns en tant som samlade på svanar i sin etta på Kungsholmen också, jag vet, men du fattar.

Jag blir alltid jätteberörd när jag ser hundar som inte har någon hud kvar på grund av skabb, eller som har fått stryk av några understimulerade och rakt igenom onda människor som förtjänar spöstraff (det här resonemanget ingår inte alls i min pågående utbildning, spöstraff är naturligtvis av ondo men ibland borde bannemej ont fördrivas med ont) men vips så kommer det en fin djurpolis och räddar djuret eller djuren ifråga. På slutet får man alltid se att djuren har hamnat hos en ytterst välartad familj som inte verkar behöva arbeta eller studera utan verkar ha 80 timmar i veckan till förfogande för lek med sin nya familjemedlem. Slutet gott alltså.

Det händer att djur avlivas men jag är mäkta imponerad över hur mycket tid och resurser som läggs på att faktiskt försöka med allt innan det är dags för sista sprutan (eller humane uthenization som de viskar för att djuret inte ska fatta att det är kört).

Igår såg jag ett avsnitt som var inspelat efter orkanen Rita som drog fram rätt hårt strax efter sin kompis Katrina. Delar av Texas drabbades illa och då ryckte Houston SPCA in som en superhjälte. Poliserna åkte runt och bröt sig in hos folk och räddade random kvarlämnade husdjur, de åkte runt och lämnade mat och vatten till utedjur och ryckte ut åt folk som ringde och berättade att deras djur var kvar i hemmen. Till syvende och sist satt de på en skara av nätta 18.000 djur. En stor del av dessa djur kom från andra härbärgen som förstörts av orkanen och hade alltså inga ägare.
Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att dumpa sitt djur för att rädda sitt eget skinn men jag tror att jag hade gjort samma sak, eller jag vet inte, jag har inget djur och tänker nog aldrig skaffa nåt, framför allt tänker jag aldrig bosätta mig i ett orkantätt område så problemet är löst. Självklart skulle man i alla fall bli jätteglad om officer Charles Jantzen ringde och sa: Ma'm, your paraquite is safe here with us.
Vackert på alla sätt.

Som grädde på moset fixar de så att alla djur som inte hade några ägare, dvs de djuren som ingen hittills hade velat ha, jag kommer inte ihåg om det var 8.000 eller 11.000 (!!!!), f l ö g s med flygplan till andra stater för att förhoppningsvis få nya hem. Det är verkligen en riktig askungesaga, absolut, men jag kan ändå inte riktigt gå med på det hela... Naturligtvis har jag inget som helst att säga till om och visst är det skitbra att det finns så fina människor och allt det där MEN i ett på så många sätt underutvecklat land som USA, där 38-47 miljoner människor (beroende på vald definition, de håller på att ändra, skitsamma, det är nästan en femtedel av befolkningen) lever i fattigdom har djuren ibland bättre förutsättningar än människorna.

Vem kommer att flyga den här killen till en annan stat för att han ska få tak över huvudet, finmat och en avmaskning?