Varför inte liksom?

Den här kvinnan vill bli världens fetaste. Det är verkligen skitjobbigt att gå ner i vikt. Astråkigt och skitjobbigt! Men att därför vända på det och sikta på ett Guinnesrekord i fetma kanske inte direkt är the shit.
En sjuttiobitars sushi hade jag nog kunnat få i mig på två dagar men dagsgammal sushi känns sådär. Att hennes 67.5 kilos sprätt till karl göder henne är väl sådär. Det är lätt för honom men vad fan, kvinnan kan knappt gå! Jag dömer inte, jag bara häpnas, men jag blir fan förbannad över att hennes unge har mage att bryta hennes aktiva stillasittande genom att tvinga sin mamma att springa efter henne vilket enligt mamman leder till viktminskning. Om en tre meters springtur hade lett till viktminskning hade väl inte en jävel varit fet? Eller? Jag skulle lätt kunna springa 10x3 meter per dag och se ut som Kate Moss. Jag hade kanske till och med skaffat en jävligt pimpad permobil.

Jag är makaber nog att våga sätta ett studielån på att den där ungen aldrig kommer att få en mamma på ett halvt ton.