Jodå, jag kom iväg till Glennville såsmåningom, fast det var ju ingen hemlighet, jag försökte bara göra min västkustsemester lite mer spännande än den kanske faktiskt var.
Jag kom fram nåra timmar för sent och mottogs av mamma och Filip som skulle komma att bli min Sancho Panza under de kommande nio dagarna.
Som sig bör inleddes veckan med frisering i trädgården. En swastika dök upp någonstans i sammanhanget men pk som jag är eliminerade jag samtliga spår. Nu är det glömt och begravet.
Jag och Filip drog till Brännö med mamma, där de har Sveriges kitschigaste hus. Kolla köket och tapeterna i taket. Fantastiskt. Stringhyllans högborg på nåt sätt, med utsikt.
Åter på fastlandet var det dags för Knullevi. Vi började med världens i särklass risigaste middag på Chez Ami. Första bilden är så äcklig att jag är rädd att stängas av härifrån om jag visar den i färg. Det kallades pasta och både Löka och Glenn-Dennis gick på den. Själv åt jag inlagd pizza. Jag behövde varken cerat eller bodylotion på en vecka.
Som alla säkert vet byggdes Ullevi 1958. De har inte homestylat toaletterna sedan dess.
Dagen efter var det familjedag på Liseglenn. Jag vill bo i parkeringshuset.
Min bror tycker att Island är underbefolkat så han har gjort en ny islänning. Hon hatade mig.
Efter år av skräckhistorier om att ungdomar dör av att sniffa tändargas känns det betryggande att det är ett av de fina priserna man kan vinna på enarmade banditer. Det mesta man kan vinna på Liselenn är rätt fult faktiskt. Och stort.
Hur gick det sen då? Fick lejonet och den äckliga dockan någon avkomma? Slutade det isländska barnet att skrika så fort hon såg mig? Fick vi leva på oljig pizza och pastakräks i all evighet?
Vi får väl se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar