Bloggdöden

Alla borde sluta blogga nu. Det finns en blogg som täcker allt och räcker och blir över. Vi andra borde lägga ner.

Källkritik

Det kommer snart en otrohetsbok. Skriven av en 21-åring. Need I say more?

Den svunna barndomen

Vår justitieminister (hon med kuverten som helt saknar utbildning på sitt område) är en outsinlig brunn av visdomar. Idag kan man läsa följande i Expressen:

"Flera riksdagsledamöter nämnde att utanförskap, arbetslöshet, dåliga skolresultat, driver - speciellt unga - in i grov kriminalitet. Det fick Beatrice Ask att ryta till.

- Myllan av nyrekrytering ligger där, men vi pratar om grov organiserad verksamhet, som drivs av vinsterna av brott. Medelåldern är 38 år, det är ingen lekstuga med allmänt stök och klotter."

Hon ryter alltså till.

Det jag inte riktigt förstår i hennes resonemang är hur dessa 38-åringar blivit just 38? Föddes de som fullfjädrade gangsters på 20+? Kan det inte vara så att de faktiskt vuxit upp? De kanske började sin karriär i lekstugan? De kanske testade allmänt stök och klotter och gick på tyngre grejer? Är det otänkbart att de faktiskt haft en uppväxt som präglats av just dåliga skolresultat, arbetslöshet och utanförskap? Gode gud! Kan någon stoppa den där kvinnan?

(Jag tänker inte ens nämna att hon tydligen följt upp detta med:

"Det är ett nätverk av specialister på sattyg i samhället och därför måste man samla ihop kompetensen", och syftade på att flera myndigheter, både polis, kommuner, Kronofogden, Skatteverket och Försäkringskassan måste samarbeta för att störa verksamheter och förebygga och bekämpa kriminalitet.

Skönt att det finns en gräns för kompetens som verkar ligga på en behaglig nivå strax under regeringen.

Böga / blöda? Välj själv.

Reglerna för blodgivning har ändrats. Den tidigare livstidsavstängda gruppen män som gör män får nu lämna blod, förutsatt att det var ett år sen de gjorde en sån där utsvävning.

Ska man tolka det som att det där året är tiden det tar att bli botad från bögma?

Jag gissar att köerna är milslånga till blodcentralerna nu. Kömusiken är naturligtvis schlager.

Definiera problem

När man tittar på tv inser man att folk har det väldigt svårt. Nu pratar vi inte töntiga problem som hemlöshet eller svält. Tvärtom. Alldeles nyss hörde jag en pappa säga att han ville lägga sig ner och dö för att han köpt fejkbiljetter till en fotbollsmatch i England till sig och tretton barn. Att det i köpvillkoren stod att säljaren inte garanterar att biljetterna man köper funkar verkar inte ha avskräckt honom. Summa summarum: Han vill dö.

Ytterligare en pappa på tv som har det svårt är han i reklamen för nån on demand-tv. Hans jävla unge dristar sig att ropa på sin pappa preciiis när matchen ska börja. Budskapet i reklamen är att 81 % inte klarar att synka sina liv med tv:n. Fy fan för att behöva ta hand om sitt barn när det är nåt kul på tv! Död åt den unge som vågar störa mig under Paradise hotel Norge!

Jag tror att jag skulle kunna ha sparat in i runda slängar 200 tusen och slopat mina studier. Vad gör det för nytta att lära sig en massa om strukturella och individuella orsaker bakom problem när det uppenbarligen är så att 81% av alla föräldrar * är helt värdelösa? Värdelösa föräldrar är en rätt stor bidragande orsak till kriminalitet. Ergo: Jag borde skaffa tv om demand?

*Jag vet inte om det var av alla föräldrar och i så fall vilka föräldrar eller om det var av alla i hela världen. Jag bryr mig inte.

Existentiella frågor

Mycket vatten har runnit under broarna sen sist. Jag har tagit en examen och har alltså gått från studentlivet till livet som arbetslös med betydligt större studieskulder. Detta kritiska skede i livet, när man inte vet vart man är på väg och om man någonsin kommer att komma dit, sätter igång en hel del tunga tankebanor. När man inte kan få svar på de allra viktigaste, typ kommer jag att kunna betala hyran i mars så kan man ju i alla fall försöka beta av de som går att besvara. Någon måste sitta på informationen man själv saknar. För att strukturera upp mina tankar tänkte jag därför dela med mig av en av mina största funderingar just nu och hoppas på att någon vänlig själ kan reda ut denna och därmed ge plats för nya viktiga funderingar. Till frågan:


Hur gör man när man målar egna ögonbryn? Ta tjejen på bilden till exempel (som för övrigt inte är tjejen som skrivit brevet): Hur avgör hon när brynen är färdiga liksom? Har hon en mall? Tittar hon på bilder på ögonbryn och kör på ungefär samma mått (inte så troligt men ändå)?

Jag såg en tjej på tunnelbanan härom dagen (som utlöste dessa tunga funderingar) med tolv centimeters fartränder som började där ögonbryn brukar börja och slutade 45 grader längre upp, nästan i hårfästet. Lite så här \ / fast 45 grader. Jag hade gett alla mina pantflaskor för att få vara en fluga på väggen när hon skapar dessa oerhört kraftfulla streck. Hur bestämde hon lutningen? Längden? Färgen? Har hon sett någon nån gång som haft såna och gillat dem? Känner hon sig fin? Har de utvecklats? Började de som små hitlermustascher som med tiden eskalerat till något man rätt ofta såg på små asiatiska bilar på åttiotalet? Att de dessutom inte består av hår gör att de ser ut att vara målade med sånt där 24-timmars humörläppstift som även det var rätt hett på åttiotalet? Jag vill verkligen verkligen veta.