En busschaufför en busschaufför...

är sannerligen inte en man med gott humör. Det förvånar mig inte det minsta. Vad som förvånar mig är att de existerar. Jag har åkt innerstadsbuss två dagar i rad nu i rusningstrafik och jag är så jävla imponerad att jag har lust att gå fram och pussa föraren när jag väl kommit fram. Folk är fan inte kloka! Alla ni med era kukförlängare till stadsjeepar som till varje pris ska fram först; Ta era äckliga små bratbarn som dubbelparkerar fåttavpappapeugeoten utanför kemtvätten och tryck upp dem i röven där ni även kan stoppa alla fotgängare som anammar jagharminsannföreträdevidettövergångsställementaliteten urskillningslöst och går i långsamt kletiga lämmelspår så att bussen kan bli stående i eoner.
Ja! Jag har företräde! Jag går alltid!Jag går rakt ut framför dem som kör bil i stan, bara det liksom, bil i stan. Har ni inga ben? Idioter. Lata jävla idioter! Ni är säkert släkt allihop.
Är det rusning och trafiken bara kryper fram stannar man fan och låter en buss köra förbi. Att åka buss i stan är som en urban bergochdalbana. Skitspännande.
En så jälvla stor eloge och ett blomkålshuvud (för att det är så jävla gott) till alla som pallar att köra. Jag hade hoppat från Västerbron inom tre timmar. Eventuellt hade jag inte ens gått ur och hoppat, jag hade fan tagit med mig bussen.