Crocscharter

Ok, det har varit lite glest med skrivandet men som du redan vet packade jag och Camilla våra Crocs, lite skagenost och mygga och köpte en restresa med 14 timmars varsel. Det blev Kato Stalos på Kreta, ett tryggt ställe där alla menyer fanns på svenska och där Kaffestugan fanns, ett ställe som serverade kanelbullar, sillmackor och Pistvakt på storbild. Jag har alltid haft vissa aversioner mot sådana ställen men denna gången tyckte jag bara att det var skönt att kunna tilltala de få turister jag faktiskt pratade med på svenska med en felmarginal på typ fem procent. Vi hade allt vi behövde och bodde bra. Det kan faktiskt ha varit min lugnaste utlandsresa  någonsin och jag älskade det. 

Slut på tjafset; Så här var det: 

Två tjejer med kanske världens fulaste passbilder. Enligt min borde jag vara ungefär 2.40 lång och väga ett halvt ton. Jag tror inte att det är möjligt att komma nämare med en kamera utan att faktiskt trigga mina kräkreflexer. Camilla är dessutom inte den undernärda psykotiska straffånge man skulle kunna tro, tvärtom. 

Det blev en del vin. En del finvin men mest fulvin. 

Mycket sol.

Nästan lite för mycket. (Som vanligt är det inte rumpan på bilden som skrivit inlägget)

Jag har funderat på om jag inte skulle vilja fortplanta mig lite ändå, fast bara om jag får ett barn som ser ut exakt såhär, annars får det fan vara. Anonym verkar mest lite äcklad av tanken.

Vi skickade som sig bör vykort. Jag köpte fem likadana, de var ju så fina. Det allra finaste solblekta som stått längst fram i stället sen tidigt nittiotal fick Anonym. Jag skämmer bort honom, jag vet, men jag kunde inte låta bli. 

Grekland är sannerligen ett riktigt blomland. Vi hade fina blommor på rummet. Man skulle kunna säga att det nästan var lite pimpat. 

Det blev en del kött...

och mycket frukt. Frukt är inte godis! Aldrig någonsin, men det sägs att det är nyttigt. 

Nämnde jag kött? 

Ibland borstade vi tänderna. 

Det är rätt hårt att flyga hem på natten, särskilt när planet ska gå två men man redan i bussen till flyget får veta att det kommer att gå fyra. Chanias flygplats är inte the place to be. Camilla triggade igång unden bakom mig på bilden så att han sprang i cirklar runt mig och spelade fotboll med mina skor, eller förlåt crocs, tills jag, som var den enda med kamera, hotade med att om hon så mycket som tittade på honom igen skulle hon aldrig få se de här bilderna (och alla de andra mycket smaskigare som inte hamnar här). Det funkade. 

Nu, en och en halv dag efter hemkomst är jag ungefär lika trött. Den där bänken var inte särskilt skön, men jag hade kanske hellre legat kvar där fyura timmar till än att sitta och rulla huvud och försöka sova på ett plan. 

Och vad fan hände med solen?