Anger management

Jag åker aldrig tunnelbana på natten. Aldrig. Jag gör det inte för jag vet att det drar fram det värsta i mig. Naturligtvis bryter jag den regeln emellanåt. Jag blir lika förbannad på mig själv varje gång. Det slutar alltid med att jag seriöst undrar hur man tänder eld på en rulltrappa eller krossar Connex.

I natt var inget undantag. Resan började helt ok; Solna C till Centralen med sista tåget. Tåget kom i tid och de värsta dräggen hade nog redan hunnit hem. Väl på T-centralen verkade det också lugnt, 3 min till sista tåget mot Fruängen. Skitbra. Hade varit ännu bättre om tre SL-minuter innebar 180 sekunder. Ännu lite bättre om tåget hade kommit. När de inte kunde dra ut mer på de tre återstående minuterna kom de där jävla blinkande stjärnorna. Först tre, sen två, sen en, sen: Norsborg 20 minuter. Hur i helvete kan de inte veta tre jävla minuter innan avgång att tåget inte existerar? På riktigt?

Jag blir helt vansinnig på sånt där. Inte på ett tufft Falling Downsätt utan på ett otufft svennesätt. I mitt huvud är jag Falling Down men hur i helvete fixar man det utan ett skjutvapen? Jag svär och knyter näven i fickan istället. Framför allt lovar jag mig själv, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag aldrig mer ska gå på samma bluff igen.