Facket och jag

Jag är, föga förvånande antar jag, med i facket. Det är en sån där sak som jag vill ska sköta sig helt själv. Jag vill inte behöva göra någonting, jag vill bara att det ska flyta på. När jag bytte jobb sist så tog jag mig i alla fall för att anmäla ändrad, mycket ändrad och till det sämre, inkomst. Att anmäla ny arbetsgivare sket jag i, jag misstänkte att jag i alla fall skulle komma att behöva byta förbund.
För någon månad sen kom kommunal till min arbetsplats, vilken inte är min arbetsgivare utan bara stället jag spenderar dagarna på. Eftersom jag är lågavlönad antog jag att det var förbundet för mig.
Jag frågade hur jag enklast kunde byta och om det fanns något sätt att fixa det utan någon som helst prestation från min sida.

Efter någon vecka får jag hem papper från både mitt nuvarande fack och kommunal som bara ska skrivas på. Jag kollar lite och inser att jag idag betalar nästan 500 kronor i månaden till Unionen. Kommunal däremot, som rimligtvis borde vara det förbund som har klart sämst medelinkomst bland sina medlemmar tar 600 kronor. Det är inga stora pengar det handlar om men det är ändå tjugo procent mer och det är kommunal. Detta gjorde ju att jag inte direkt agerade snabbare.

Idag har jag iaf kommit till skott. Jag har ringt Unionen, kollat om jag kan fortsätta vara medlem där, ändrat uppgifter om arbetsgivare (efter femton månader) och skickat ett mail till kommunal om att jag inte kommer att bli medlem där. Det här, mina vänner, är en oerhörd bedrift i mina ögon.

Jag borde bli sjuk oftare. Efter ett par dagar är jag så uttråkad och övervilad att jag till och med gör sånt här för att få tiden att gå. Nån som har nåt ångestärende liggande så... at your service. Eller nä, det här räcker fan för en hel månad, minst! Jag har dessutom diskat som kommer på andraplats på tråkighetstoppen, eller tredje förresten, betala räkningar är klar tvåa.