Unik? Inte det minsta

Jag fastnade just för en blogg. Jag ville inte fortsätta läsa men jag kunde inte riktigt slita mig. Den är skriven av och handlar om att vara den andra kvinnan. Jag insåg att jag inte skulle palla att läsa hela men jag gav mig i alla fall på de första inläggen, de om hur det hela började.
De möts på jobbet, han är äldre, har pondus, hon är osäker och imponerad. Hon får hans uppmärksamhet och tror naivt att det här är ödet. Hon beskriver hans förfarande i detalj och jag förundras över att hon inte ens när hon skriver ner allt ser mellan raderna.
Visst, det är så, blir man förälskad blir man även förblindad. Jag vet, alla vet, särskilt de som själva någon gång fastnat för någon som inte är tillgänglig. Det som gör mig mest uppgiven är att spelet den spelar som redan har någon alltid är det samma. Att det alltid är lika lätt. Det utvecklas inte, det är ett primitivt jävla marionettspel som allt som oftast går hem. En förälskad människa är inte alltid det samma som en tänkande sådan.

Att blogga om detta är säkert en bra form av självterapi men den leder ju ingen vart. Om det hade varit så att hon faktiskt kom till insikter medan hon skrev hade jag blivit lite glad men nu känns det mest som en smaskigt förnedrande självexploatering. Ingenting han gör är en gnutta unikt. Vissa är duktiga på schack, han är duktig på fåflikkizenattroattdunågonsinkommerlämnatrygghetenvillanfruganochungarnaspelet.
Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon aldrig kommer att få honom, det kommer aldrig att hända. Varför ska han lämna frun och barnen och alla materiella tryggheter när han kan ha dem och ligga med en snärta vid sidan om? Han har det ju hunky dory.

Jag vill inte länka, för det känns som att jag skulle hänga ut henne, jag tänker inte heller stå för vad jag har skrivit gentemot henne. Jag känner henne inte, bryr mig inte om henne och tycker mest att en meningslös intervention kan nån som bryr sig om henne stå för. Hon skulle aldrig lyssna ändå.

Det enda som imponerar mig när det kommer till otrohet är hur fan någon lyckas hitta två personer den vill ha och som faktiskt vill ha den tillbaks. Jag upplever det som fullkomligt omöjligt att hitta en. Det är dessutom jävligt osolidariskt mot omvärlden att paxa två, då blir det ju färre över till de som behöver. Jag lyckades både rimma och vara pk i en och samma mening. Imponerande.