Serotonin och äckliga tänder

Jag har haft en så jävla bra dag att jag inte tänker nämna att tänderna på bilden i sin krönika i dag dristades att skriva om Charlotte Kallas tänder. Jag vet inte om det är hans sätt att vara rolig. Om så är fallet är jag mer än gärna tråkig. Han är ful, hon är grym, han är dum i huvudet.

Skitsamma.
Jag får in hela min näve i munnen, det får S med. Hon får in den längre än jag. Jag är impad.

Om man fikar i världsbäst sällskap, häller i sig två baljor kaffe vid sexsnåret fast man aldrig dricker kaffe annat än till frukost, och sen går hemåt med konstig Calexicomusik i lurarna kan man hamna i nån sorts euforiskt tillstånd när livet känns som en ljuvlig jävla marängsviss. Om den ena låten råkar innehålla en massa trumpet kan det kännas som att man går omkring i spandex och mustasch på en cirkus, gärna i Frankrike, och man är bara jävligt exotisk. Om nästa låt sedan råkar vara lite Twin Peaksig är det bara en bonus. Man känner sig helt utanför omgivningen, man bara betraktar den med ett leende och går som på moln.

Fan, jag glömmer ibland bort hur jävla lycklig man kan bli av musik. Och vänner.