Måttfullhet är en dygd

Jag har en konstig relation till film. Jag har spenderat ganska många år bakom disken i diverse videobutiker och har i perioder sett en eller två filmer per dag. När jag avslutade min videokarriär var jag rätt mätt på film och har egentligen varit det sen dess. Eftersom jag inte är nåt fan av bio heller kan det gå lång tid mellan filmerna. Filmer som visas på tv är fortfarande såpass gamla att jag hann se dem när de kom.

Nu har jag iaf sett åtta filmer på två dagar. Jag är rätt imponerad (och uttråkad) själv faktiskt.
Idag har jag sett:
The assasination of Jesse James. Den var snygg och bra men galet lång och ganska lugn. Alltså somnade jag.
Michael Clayton. Det är nåt med såna där filmer. Jag gillar dem inte. Säg The Departed och jag somnar.
Darling. Jag vill att svenska filmer ska vara bra. De är sällan det. Berätta helst inte för nån att jag såg den. Och se den helst inte heller.
A room for Romeo Brass. Det artar sig. Allt oamerikanskt är uppfriskande. Mina förväntningar var iofs orimligt höga.

Jag gillar inte att se om filmer och har aldrig fattat konceptet köpfilm, så det finns en del filmer jag önskar att jag hade osedda, såna jag skulle vilja se för första gången igen.

Nyckeln till frihet (jag jobbar på att se om den, den har suttit i dvd:n i ett år)
Krigarens själ
Amelie från Montmartre
Priscilla öknens drottning
När lammen tystnar
Seven (somnade till den på bio)
Billy Elliot
Pulp Fiction
Kingpin
Dead man's shoes
Barfly
Det stora blå
Beautiful Thing
The Commitments
Amores perros
De älskande på pont neuf
Muriels bröllop
The Snapper
Leon
Sin City
Svart katt vit katt
SAW
Big Fish
De misstänkta
Clerks
Shooting fish
xXx Nä, nu ljög jag.