Singelträsket

Du frågar mig vad kärlek är
Men jag vet inget om det där
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå

Kärlek till mina Kenthatande vänner.

Jag (och säkert tusen andra bittra Kentbeundrare) tycker att de raderna är helt briljanta. Jag är rationell ut i fingerspetsarna. Jag har självklart känslor men jag beblandar mig inte med dem mer än nödvändigt. Jag har varit himlastormande förälskad ett par gånger, kär några fler gånger och småkär otaliga gånger men jag har aldrig älskat någon. Inte på det sättet. Varför vet jag inte men jag tippar på att jag nog aldrig träffat nån som har varit älskvärd för just mig. Att ens fastna för någon känns bra mycket jobbigare än att springa Stockholm Maraton. Hur fan ska man då träffa nån som ger en feber, magknip och lyckoångest?

För att göra det hela lite extra knivigt är det väldigt få människor som attraherar mig över huvudtaget. Jag har en skala, den är skitenkel: Kan tänka mig att kyssa eller inte.
Kan jag tänka mig att kyssa personen ifråga kan jag även tänka mig att ligga med honom. Kan jag inte det så tvärtom. Simpelt som snus.

Jag har inga orimliga krav eller orealistiska ribbor, det är verkligen inte så att en kille ska se ut som Wentworth Miller eller vara tät och råbiffig. Tvärtom. Jag är rätt ointresserad av både yta och status. Hunkar ligger man med, de är inte soulmatematerial. Hela det konceptet känns i mitt fall väldigt 90-tal. Eller iofs, jag har varit slampig ända in på 2000-talet men det har gått över.
Jag vet oftast första gången jag träffar nån om jag kan tänka mig att se honom naken, ibland innan man ens har setts. Internet är ett fantastiskt ställe att komma in i folks hjärnor. Problemet är bara att jag inte raggar på nätet, eller nån annanstans heller för den delen. Jag kan bli störtförälskad i nåns hjärna. Om den tilltalar mig tillräckligt kvittar nästan resten. Naturligtvis krävs fysisk attraktion, jag är inte moder teresa, men om jag attraheras tillräckligt mycket mentalt av någon följer resten med.

Jag gör säkert allt fel, det måste finnas en gemensam nämnare fast vad göra liksom, jag är ju som jag är (och det finns flera stycken som gillar mig trots det, fast inte på det sättet). Jag avskyr spel, hatar folk som förväntar sig att jag ska vara Saida och folk som inte klarar rak kommunikation. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag funkar eftersom jag själv inte har en aning om hur andra funkar. Det kan börja hur bra som helst, jag kan till och med vara säker på att det finns nån form av ömsesidigt intresse, sen gör jag det där magiska som pajar allt. Jag misstänker att det är att faktiskt visa intresse. Det sägs ju att jakten är det spännande. Jag avskyr jaktbiten. Finns det nåt är det väl lika bra att inte slösa en massa tid på spel för gallerierna. Varför inte bara köra på liksom. Är det för att gräset alltid är grönare på andra sidan? Eller är det helt enkelt för att jag är för ful/fet/tjatig?

Jag vill inte ha barn. Det beror säkert på att jag aldrig träffat nån jag skulle vilja ha barn med men så länge så inte är fallet står jag fast vid det. Jag vill inte ha så mycket alls egentligen. Jag vill ha någon som jag har något med jag inte har med någon annan. Jag vill ha närhet. Mycket närhet. Sex nästan jämt. De två sista kraven är absolut nödvändiga, jag har testat en relation med väldigt lite närhet, funkade inte alls. Jag har kompisar till sånt. En partner ligger man med, annars är man vänner. Jag söker inte vänner. Jag vill ha sällskap ibland. Ibland inte. Jag vill slippa det där som är tråkigt att göra ensam men skitkul att göra tillsammans. Typ söndagar.

Jag söker egentligen inte alls, för jag vet inte hur man gör. Jag umgås med en massa killar som gillar samma sak som jag, jag går sällan på krogen och skulle jag göra det skulle jag ändå inte leta där.

Man skulle kunna tycka att jag borde skaffa mig nån att ligga med iaf. Jag blir garanterat lite mindre bitter ett tag, men jag tröttnar fort. Ska jag lägga energi på att hitta nån jag vill ligga med kan jag ju lägga den på att hitta nån jag faktiskt vill vakna med också. Det är ju ett plus om han vill vakna med mig också. Det är så jävla mycket som ska klicka, hur fan gör folk?

Jag försöker leva som en god medmänniska och i svaga ögonblick tror jag på karma men jag undrar faktiskt om det inte är så att jag var en tyrann i nåt tidigare liv för när det kommer till kärlek är det ingen, det är seriöst och inget martyrtjafs, som har mitt oflyt. Eller jo, M berättade faktiskt om min överkvinna en gång men det var fan gråtmaterial. Och det handlade mest om en enda relation. Jag kan berätta om flera. Just i det här fallet vinner jag nog över de flesta, det i en tävling som ingen vill vinna.

Om man nu har sånt oflyt i en viktig del av livet skulle man ju iaf kunna bli jävligt rik, antingen på framgång eller pengar, kvittar vilket, eller iaf jävligt snygg eller nåt. Jag är intelligent. Vem får ribba på det liksom?

Jag borde skaffa mig en massa katter och gå ut på Djurgården och plocka svanar. Du som går igång på tanken att hänga med kan ju alltid lämna ditt nummer här.